Fasad-Facebook och bitter-Twitter
Webbskola för äldre medborgare, del 4:
För ett äldre medborgargarde (likt det du själv med högsta sannolikhet är en del av om du väljer att vila ögonen på dessa rader), kan det te sig en smula underligt att inställningen och attityden på Facebook och Twitter skiljer sig så markant åt. På Facebook är allt generellt positivt och livsgnistrande, medan bitterheten på Twitter ideligen når nya höjder. Eller bottnar, om man så föredrar.
Fasadfrossa på Facebook
Sluta hävda motsatsen. På Facebook vill man för vänner och bekanta visa upp fasaden av att allt är skinande polerat. Pengarna trillar in, ungarna uppför sig och den äkta hälften strålar av lycka.
Många hävdar att så är inte alls fallet, att ångest, tristess och livets svärta ges minst lika stort utrymme på Fejjan som glitter, glasyr och polerad fernissa. Dessa belackare har givetvis fel – och de vet om det. De vill bara så hemskt gärna värna om att den egna upprätthållna fasaden ska förbli intakt i skydd mot omgivningens blodtörstande domar.
För på Facebook håller man upp en fasad, en produkt, ett varumärke av något som ska föreställa en mänsklig individ. Men det är inte närmelsevis en spegel. Det är istället ett ytterst selektivt material som hissas upp i den digitala flagsstången. Och det blir i längden tråkigt, uttjatat och blaséartat. Inte ens humorn håller färgen utan urvattnas till ledans rand.
Och varför? Därför att du i stor utsträckning personligen känner de individer du väljer ska exponeras för dina utspel. Mottagarna av dina överkryddade vardagsnyheter går under epitetet ’vänner’, varpå du drar alla över en kam – bekanta, avlägsna släktingar, chefen, arbetskollegor, barndomsvänner och fan vet vad – och projicerar en generaliserande glättig bild av en plastig yta. Ja, det är så tråkigt att det osar om ’et.
Det bitterljuva Twitterflödet
På Twitter, däremot, känner man långt ifrån alla, det är en mer osonderad terräng. Man kan skriva litegrann vad man vill utan att någon egentligen tar notis om vad – eller ens att – man textfabricerar.
Och känner man ingen på Internet kan man bete sig hur Fillifjonkan som helst, det är gammal djungellag. Folk hatar högt och lågt, så fort de får chansen – så länge de inte känner någon inom den närmsta radien. En stor del klagar på den bittra tonen i Twitterflödet. Av den anledningen att de blundar för det nordiska sociala klimatet, detta är vårt skandinaviska rätta jag. Alternativt att de lever i en annan verklighet än de flesta av oss andra. Överklassen, för att ta ett exempel.
För faktum är att på Twitter klagar vi, och vi gör det högljutt. Vi har långt mer utvecklade och vågade åsikter som det skyltas med vitt och brett. Vi vågar vara våra bittra, frustrerade jag. Twitter är lite av ett klotterplank med klartecken att ventilera sin ilska med en arg lapp, eller två. Eller tiotusentals.
Vissa gör inte annat än att spy galla via sina Twitterkonton. Andra väver in lite finess och slänger in en poäng i vomerandet. Många försöker sig också på att vara rolig, ett tilltag som illa kvickt kan hoppa upp och bita tillbaks i ändalykten. Är man inte tillräckligt rolig regnar snart en kaskad av spyor över dig och mördar den lilla Twitterlust du må ha gömt djupt inom dig.
Alltså:
Facebook är lite av den glättiga marknadsföringen av den bittra verkligheten på Twitter. Vill du vara dig själv för en stund – kila in på Twitter. Vill du skina ikapp på Solsidan – välkommen till Facebook.
Text: Markus Qvist