Cementerande av ”vi och dem”
Att vidmakthålla uppfattningen om den stackars arbetarklassen som förnedras och utnyttjas av den politiska borgligheten, företagare, företagsledare och chefer i största allmänhet, det är ett av de enskilt största problemen för en god framtid för oss alla, vårt land och vår värld. Den uppfattningen är lika kränkande att vidmakthålla och ständigt trumma ut som att påstå att en människa är mindre värld utifrån etisk bakgrund, kön eller sexuell läggning.
Trots detta så är just myten om den fortfarande kränkta arbetarklassen den retorik som ständigt används av samtliga vänsterorienterade partier, inklusive Socialdemokraterna. Ingenting cementerar förhållandet av ”vi och dem” mer än just detta idag helt felaktiga synsätt.
Min yrkeskarriär inleddes efter grundskola och tvåårig gymnasieutbildning med en anställning som tryckeribiträde vid en stor industrianläggning i Norrköping 1981. Enligt vänstervokabulären var jag dock inte tryckeribiträde, enligt den jag var arbetare och jag tillhörde arbetarklassen. Arbetskollegor, och framför allt de fackliga ombuden, fullkomligt tryckte in dessa ord i mitt medvetande, även med tillägget att jag ”inte skulle sticka upp utan veta min plats”. Helt ärligt så var inte detta något jag tänkte så mycket på just då, när det begav sig. Idag däremot, när jag hunnit arbeta många år i min yrkeskarriär så har jag tänkt tillbaka en hel del på mina första upplevelser och erfarenheter från arbetslivet.
En reflektion är att det aldrig var någon i formell chefsställning som behandlade mig som mindre värd. Ingen chef använde en nedlåtande vokabulär mot mig för att jag bara var tryckeribiträde eller andra arbetsroller som jag hade. Den nedlåtande retoriken om arbetaren och arbetarklassen hördes ju bara från arbetskollegor och de som var engagerade fackligt. Samtidigt fick man höra att chefer, och företagsledning i synnerhet, bara var översittare som enbart tänkte på sig själva. Dessa stolligheter var alltså den så kallade sanningen som jag som 18-åring fick till mig från de som var mina arbetskamrater och borde fungera som föregångsmän i starten av mitt yrkesliv. Detta var fel redan då, det vet jag av egen erfarenhet idag, inte minst efter många år som chef och företagsledare både i statlig, kommunal och näringslivets tjänst. Mycket har hänt, och förbättrats i yrkeslivet, sedan 1980-talet. Idag är det än mer stolligt att hävda att det existerar en av företagare, företagsledare och chefer, förtryckt arbetarklass i Sverige.
Det finns dock en mängd andra problem på arbetsmarknaden, främst på grund av hård internationell konkurrens. Politiskt måste vi hitta gemensamma lösningar på hur vi ska göra svenska företag, dess produkter och tjänster, konkurrenskraftiga. Att då med en idiots envishet fortsätta cementera myten om arbetarklassen (vi) och företagaren (dem) som två fiendeläger, raserar möjligheterna att skapa framtida arbetstillfällen och välstånd för Sverige.
Av: Mats Turesson