Stormen Gudrun yr igen
Gudrun Schyman om livet, kärleken och intuitionen:
Den 2 september 1996 berättade Gudrun Schyman inför hela svenska folket i TV att hon hade alkoholproblem. Då visste hon inte själv att hon var alkoholist. Eller att hennes egna barn genomlevt samma helvete som hon själv växt upp med. I år fyller hon 65 år, 25 av dessa har hon spenderat i politiken. Det firar hon med att åter ge sig in i hetluften som talesperson för Feministiskt initiativ.
Gudrun började arbeta redan som femtonåring, efter nio år i skolan. Både hon och brodern behövde dra sitt strå till stacken för att hjälpa till med försörjningen. Fadern hade utvecklat en grav alkoholism, mamman jobbade och familjen hade det svårt att få hushållet att gå ihop. Så småningom läste hon in gymnasiebetyget och började studera till socionom, parallellt med jobbet.
– Det kom sig mycket av att min bakgrund. Att jag hade sett vad det betydde att få fram sociala skyddsnät, vad det betydde för min mamma att få hjälp med räkningarna. Men jag hade också fått en idé om att man kunde göra allt det där med större värdighet. Jag hade något slags Florence Nightingale-syndrom, berättar Gudrun.
I slutet av 60-talet arbetade hon och studerade till socialarbetare parallellt. Detta under en tid präglad av politisk debatt. Mycket i samhället ifrågasattes och sattes under lupp. På Socialhögskolan började Gudrun allteftersom ta del av debatter och med sin bräckliga bakgrund och erfarenhet se sig själv i ett större sammanhang. Hon insåg att hon inte enbart var ett offer, och såg möjligheten att kunna använda sig utav sina erfarenheter i ett samhällspolitiskt arbete. En process som gjorde henne till ’medborgare’.
– Jag insåg att mina erfarenheter rentav var en tillgång. Detta vidgade mina vyer och jag såg mig själv i samhället i ett större sammanhang. Då fick jag också en väldig lust att delta. Successivt började jag mer och mer se på mig själv som en politisk varelse, säger Gudrun.
Arbetet som socialarbetare pågick parallellt ända fram tills hon blev invald i riksdagen 1988, totalt arton år inom den kommunala socialtjänsten. Ett arbete med dels biståndsbedömningar som huvudgöromål men som också kom att fokusera på familjefrågor, med barn som far illa, vårdnadstvister och incestfall.
Partiet är inte kyrkan
Gudrun kom in på den politiska arenan med ett liv av erfarenheter. Det fanns inga nostalgiska skäl till valet av parti och hon hade ingen bakgrund i något ungdomsförbund. Hon såg helt enkelt partipolitiken som ett verktyg för att kunna förändra. Gudrun slängde sig in i hetluften utan någon som helst politisk grundkurs, med ett nytt synsätt.
– Min syn på politiken är inte att partiet är kyrkan och att man svär partiet evig trohet, funkar det inte så lämnar jag. Jag tycker det är svårt med den här professionaliseringen av politiken. Man börjar i unga år med politik inom ett parti, varpå man håller man sig till partiet hela livet. Jag tror inte det är nyttigt. Risken med att ha politiker som inte provar på annat än att vara just politiker är att politik blir en profession, och då blir det svårt med demokratin. Engagemanget byts ut mot pengar som drivkraft, säger Gudrun.
Behöver mer hjärta i politiken
Hon har alltid varit öppen och privat i media. När det gällt såväl politik som när hela svenska folket bjöds in till den personliga genomklappningen i direktsänd morgon-TV, den där septembermorgonen för sjutton år sedan. Politikern Gudrun och människan Gudrun är och har alltid varit en och samma person. Och hon är noga med att det ska vara så. Att spela olika roller skulle innebära att energin förbrukas på fel håll. Glappet mellan talarstolen och köksborden är provocerande, skrev hon själv för femton år sedan. Och inte mycket har förändrats.
– Något som förändrats är att fler politiker syns i matlagnings- och underhållningsprogram. Men det är ju inte fler politiker i lekprogram vi behöver, vi behöver ha mer hjärta i politiken. Det finns ett avstånd mellan folk och folkvalda idag, och alltfler känner sig mindre representerade av de traditionella politiska partierna. Visar man engagemang och att man har engagemanget som drivkraft så blir man förstådd. Samhället idag håller på att gå itu, och många människor går itu med det, menar Gudrun.
Den reservationslösa kärleken
Mer hjärta i politiken, och mer kärlek i samhället. För Gudrun innebär kärleken livet. Utan kärleken dör vi. Kärleken har tagit sig många olika uttryck i hennes liv. Den absolut främsta upplevde hon genom föräldraskapet; den reservationslösa kärleken, med fokus på att ge utan att få någonting i gengäld.
– Kärleken till ett nyfött barn handlar bara om att ge, en reservationslös kärlek som är otrolig att uppleva. Samma kärlek kan givetvis även finnas i andra typer av relationer. Jag lever med en man idag där jag har den typen av relation, med en reservationslös och fri kärlek. Men den här kärleken finns också i det stora hela, på en samhällelig nivå, detta att vara en social varelse och kunna ge kärlek utan att förvänta sig någonting tillbaka i gengäld, säger Gudrun.
Men det blir mindre och mindre kärlek i samhället, menar hon. Istället råder superindividualismen, och den skördar offer. Ändå tror hon på människan, och på mötet människor emellan. Att det finns en kraft i kärleken i mötet mellan individer. Men någon Gud vill hon inte blanda in i resonemanget.
– Jag har inget behov av att blanda in någon mer – som Gud – i mötet mellan två människor. Det finns mycket i våra liv och våra relationer som inte går att förklara. Men andlighet handlar mer om det lugnande i en lång skogspromenad, det är som att gå in ett andligt rum för mig. Det är en andlig upplevelse och en absolut avkoppling för mig, förklarar Gudrun.
Med intuition kommer man långt
Magkänslan är viktig för Gudrun. Hon menar att vi är för lite uppmärksamma på vår intuition, hur vi känner och reagerar intuitivt inför val i tillvaron. Intuitionen är en väldigt avgörande del i vårt beslutsfattande och när vi orienterar oss fram i livet. Gudrun menar att vi ska använda oss mer av och förstärka vår magkänsla.
– Intuitionen är en undervärderad förmåga och tillgång. Den är inte rationell, det kan inte effektiviseras och kan inte mätas på något sätt. Alla sådana där saker är ju undanskuffade när vi lever i ett samhälle som ska vara så ordnat, rationellt, mätbart och effektivt som möjligt, menar Gudrun.
Blottad själ inför hela svenska folket
I början av september 1996 kontaktades Gudrun av två journalister som satt på komprometterande bildmaterial som skulle påvisa Gudrun i ett berusat tillstånd, vid ett flertal olämpliga tillfällen. Gudrun visste att, även om en del av materialet säkerligen var rent påhitt, så låg däri även en viss sanning. Efter en lång natts överläggning med nära vänner beslutade hon sig för att förekomma media och att i direktsänd morgon-TV berätta för hela svenska folket att hon led av alkoholproblem.
– Det var ett första steg mot att erkänna att det över huvud taget fanns ett problem. Det gjorde mig mottaglig för att tänka i termer av att jag borde börja göra någonting åt det och söka hjälp, berättar Gudrun.
Efter en närmare två veckor lång paus från politiken återvände hon. Hon fick ett återfall, skrev in sig på behandlingshem och insåg för första gången att hon var sjuk, att hon led av alkoholism. Samma sjukdom som tog livet av hennes far. Hon kom till insikt om att hon nu själv hade planterat samma tankar i sina barn som hennes far i henne.
– Jag var dock fortfarande övertygad om att jag inte kunde få någon hjälp. Det är väl ingen som kan hjälpa mig, det är ingen som vet hur jag har det, och jag är ju så smart. Dessutom med den bakgrunden och utbildad socialarbetare, vem ska kunna det här bättre än jag? Jag resonerade som så många andra iden situationen. Man går igenom olika faser innan man slutligen kapitulerar och erkänner att ’jag klarar inte det här’. Och jag hade många steg kvar då, berättar Gudrun.
Alkoholism en folksjukdom
Idag föreläser Gudrun om alkoholproblem i samhället, med sina egna erfarenheter som grund.
Hennes egna alkoholproblem känner många till efter hennes öppenhjärtiga hållning gentemot media. Istället föreläser hon på ett samhälleligt plan om vikten av en större debatt om alkoholpolitiken, av den enkla anledningen att vi går mot ett alkoholiserat samhälle.
– Man pratar inte om det, man skriver inte om det. Frånvaro från jobbet, sjukskrivningar, psykvård, sjukvård, allt alkoholrelaterat som man inte nämner. Det finns undersökningar på både lokal och regional och internationell nivå som visar att om inkomsten på alkohol för staten är en krona, är utgiften 10 kronor. Pengar som går till konsekvenserna av en för hög alkoholkonsumtion, säger Gudrun.
I dagens samhälle är det nästan lika provocerande att vara nykterist som att vara alkoholist. Människor måste argumentera för varför de inte dricker sprit, men behöver inte argumentera för varför man dricker, menar Gudrun. Något som gör det än mer komplicerat, både för individen men också för de anhöriga.
– Alkoholism är en folksjukdom som man borde prata mycket mer om. För att lätta på skulden och skammen som ligger på den enskilda individen borde man lyfta frågan och se vilket problem sjukdomen är för samhället, och framför allt vad den kostar oss. Och varför ska vi ha så mycket sprit hela tiden, jämnt och ständigt dygnet runt? I botten handlar det ju faktiskt om att våga vara människa. Att leva utan de där skyddsnäten, eller det där rastret som man lägger för verkligheten, menar Gudrun.
Det är svårt att komma åt sjukdomen, även för anhöriga, då alkoholisten själv inte inser att denne är sjuk. Gudruns far fick aldrig någon räddning, han kom aldrig dit, vågade inte ta steget. Hon fick istället se honom tyna bort.
– Han vågade väl heller aldrig erkänna för sig själv att han hade problem. Ändå hade också flera syskon som dog för tidigt i alkoholrelaterade sjukdomar. Min pappa blev bara 55 år, det är ju ingenting, säger Gudrun.
Tillbaka i rampljuset
I april återvände hon som talesperson för Feministiskt initiativ. Den främsta anledningen är att klyftorna mellan könen ökar. Mest skrämmande är dock den ökande rasismen och antifeminismen. Enligt Gudrun ämnen i ett vacuum, som ingen pratar om.
– Det är verkligen skarpt läge i dagens samhällsklimat och jag känner att det är dags att lägga på ett extra kol. Nu ska jag köra järnet fram till valet. Och jag har stor arbetskapacitet, så det kommer bli mycket jobb, avslutar Gudrun.
Text: Markus Qvist
Foto: Peter Rudelius